lindaekannanny

Jag får ofta höra från familjen, vännerna och arbetskamraterna att jag är som en öppen bok. Tydligen har mina nära och kära en förmåga att lista ut när något inte står riktigt rätt till, e jag glad syns det med en gång, om jag är ledsen genomskådas det och har jag något hemligt på gång går inte det heller att dölja. 

Nio år har jag varit på mitt nuvarande arbete och har jobbat större delen med de jag jobbar med än idag. Visst lite har det hänt genom åren men de flesta står troget kvar. Nio år är lång tid och man lär känna varandra väldigt bra. Det blir nästan som en liten familj.

Nu till en händelse från gårdagen. Jag traskar in som vanligt. Har bestämt mig redan i helgen för att ligga lite lågt inför den stundande anställningsintervjun.

Hinner precis sätta mig ner för att ta rapport. Plötsligt utbrister en av mina kollegor " det är något lurt" Jag tittar upp och inser att hon har span på mig. Jaha så var det färdigt. Försöker slingra mig ur ett antal gånger men utan resultat. Givetvis blir jag tvungen att tala om vad som pågår. Visst en vit lögn i detta läget kunde funkat men jag är usel på att ljuga, till och med vita lögner genomskådas.

Öppen bok.. Undrar om det finns botemedel mot det...'